Avatar eller Det Våras för CGI

Vad: Avatar
När: Januari 2010
Betyg: 2 (+)

En ung man anländer i den ”Nya Världen” för att utvinna dess resurser under ledning av en elak kommendör som ogillar urinvånarna. Väl där träffar den unge mannen en flicka som visar sig vara dotter till hövdingen för den lokala stammen. Flickan misstror den ungen mannen först men efter att ha fått ett tecken från andevärlden accepterar hon honom och börjar lära honom sitt folks språk, traditioner och visar honom hur manlever nära naturen, något som han och hans folk sedan länge glömt. Nybyggarna, som av någon anledning hatar urinvånarna, planerar att angripa och utrota dem och den unge mannen får skulden för detta av stammen som tänker avrätta honom. Just som han skall dödas dyker nybyggarna upp, det blir lite fajting och till sist besegras nybyggarna, den elake kommendören får vad han enligt Hollywood förtjänar och den unge mannen återförenas med flickan och resten av stammen.

Låter det bekant? Såklart det gör, det är ju storyn i Disney's Pocahontas. Temat är lika gammalt som berättarkonsten och Pocahontas var långtifrån först att berätta den men likheterna mellan den filmen och Hollywoods senaste hype Avatar är slående och jämförelsen har gjorts av många. Jag har egenhändigt utnämnt Avatar till årets mest överskattade film trots att den hade premiär förra året eftersom jag redan nu säkert kan säga att ingen annan film kommer att komma i närheten av den uppmärksamhet och hutlöst höga betyg som recensenter en masse har tilldelat den.

Om man skall försöka vara rättvis så är Avatar inte en dålig film, James Cameron är en mästare inom Sci-Fi- och den episka genren så vem bättre än att regissera en episk science fiction film, men det är en film byggd på en uttjatad story och med fler klichéer än ett helt tryckeri. Under filmens första tjugo minuter presenteras De Goda (en kvinna, en kvinna till, en svart man och en nörd), De Onda (genomgående vita medelålders män ledda av en otäck marinsoldat) och såklart den som skall omvändas (Jake Sully, ung, vit soldat med handikapp). En kort stund senare får vi även bekanta oss med planetens ursprungsbefolkning, Na'vierna, som lever sitt semifredliga liv i harmoni och samklang med den fluorescerande naturen och får förklarat för oss att det är omoraliskt att försvara sitt eget liv när dåligt datoranimerade vildhundar anfaller.

Resten av filmen är lika förutsägbar som Mona Sahlin i en riksdagsdebatt, Sully skickas in för att infiltrera Na'vierna, kärar ner sig i hövdingens dotter, inser att (de andra) människornas närvaro är ett hot mot de ädla Na'vierna, bla bla bla, intrig, bla bla bla, människorna anfaller, bla bla bla, Jake Sully leder Na'verna till seger över de onda människorna som, efter att hämnd utkrävts, får återvända hem till Jorden och Sully får stanna kvar i sin avatar.

Så, vad är det med filmen som gör att den höjs till skyarna inte bara av kritiker utan även publiken världen över? Det vanligaste svaret brukar i slutänden bli: CGI. OK, inte just termen CGI (computer generated imagery) utan det mer generella ”specialeffekter” men sak samma. ”Det är så snygga effekter, man kan inte se skillnad på vad som är datoranimerat och vad som är verkligt, det bästa som någonsin gjorts). Storyn då? ”Storyn ja, den, ja, du vet, pojke-träffar-flicka-och-räddar-världen, men effekterna alltså, datoreffekterna är så otroligt snygga, det går inte att skilja på verklighet och effekter”.

Ja, effekterna är väldigt bra, utan tvekan blad de bästa jag någonsin sett. De är så bra att man oftast inte tänker på dem utan accepterar det man ser vilket är ett högt betyg men man kan inte bygga en film runt effekterna och låta manus spela andrafiol för då blir resultatet i bästa fall som Avatar, en hyfsat meningslös film som kommer att glömmas bort så fort det kommer en med bättre effekter vilket, som vi alla vet, det kommer att göra (minns Sagan om Ringen). Och när jag ändå är inne på specialeffekter och CGI, var det verkligen nödvändigt att göra precis alla växter och de flesta djur fluorescerande? Allvarligt, vad tänkte Art Directorn på? Pandora (som planeten så påhittigt heter) ser ut som en blandning mellan eurodisco och sunkig bordell där varenda objekt inom synhåll lyser och har sig. Visst, det utspelar sig inte på Jorden men rovdjur som lyser som en discokula kommer att ha rätt svårt att jaga och eventuella byten som leker fyrar blir föremål för jägarnas odelade uppmärksamhet. Man skall kanske inte hänga upp sig alldeles för mycket på biologiska märkligheter när man tittar på sci-fi så jag tänker inte raljera över hästarna med sex ben (sex! Jag menar, varför? Det ser bara dumt ut och för tankarna till Jules Verne och inte på ett bra sätt) men det här är så påträngande att man inte kan annat än att irriteras av det.

Sammanfattning: Avatar är en klichékavalkad inslagen i, bitvis, den bästa CGI jag har sett. Här och där dyker det upp djur som inte ser trovärdiga ut och utseendemässigt undrar jag ibland vad de rökte på innan de kreativa sessionerna. 2 timmar och 40 minuter flöt på utan att jag kollade på klockan, tempot i filmen är jämt och lagom högt men här och där finns jättemissar i klippningen vilket får mig att undra hur lång en Director's Cut skulle bli. En typisk ”se den och glöm den” film.