Vad: Talismoon Whisper Max Xbox 360 -fläkt
Betyg: 1 (-)
Vad som utlovas vara lösningen på den jetmotor som Microsoft installerade som kylfläkt i Xbox 360 är sanslöst nog ännu mer högljudd än originalfläkten. Visst, det går inte att komma ifrån att designen på Xbox 360 lämnar i stort sett allt att önska och verkar vara framtagen av ett gäng svårt mongolida sorkar på speed och crystal meth men hur kan ett tredjepartsföretag lyckas med konststycket att vara sämre ändå? Jag menar, det krävs elite skills att fukka upp mer än Microsoft men på något sanslöst sätt har Talismoon lyckats. Billig är den inte heller, 300 spänn får man glatt slänga ut och som om det inte var nog lyser den idiotiskt blått från dioder som lagts till för att verkligen poängtera att det är frågan om riktigt sämst kvalité.
Bara slitet att öppna en Xbox 360 och byta fläkteländet (jag lade in vibrationsdämpare runt DVD-spelaren också i ett fruktlöst försök dämpa ljudet från vad som närmst påminner om en gruvborr) borde resultera i någon sorts tapperhetsmedalj men istället fick man sitta i en halvtimme (mina nerver klarade inte mer än så) och lyssna på en tandläkarborr med ett idiotiskt blått sken bakom. Och såklart insikten att man måste öppna eländet och plugga i den gamla fläkten igen om man någonsin skall kunna använda skräpet och vore det inte för Guitar Hero 5 skulle jag göra en egen tolkning av Office Space med Xboxen som Guest Star.
Sammanfattning: Ingenjörerna, designern och framförallt cheferna på Talismoon borde användas som minröjare i Bangladesh som varnande exempel på vad som händer om man faktiskt producerar saker sämre än undermåligt sämst.
lördag 19 december 2009
fredag 18 december 2009
Phil&Ted Sport del I
Vad: Phil&Ted Sport (syskonvagn )
Betyg: 2 (-)
Syskonvagnar kommer i en mängd olika varianter och utförande men gemensamt för nästa alla är att de är svårstyrda åbäken kapabla att lemlästa en hel hord dagisbarn alternativt gå segrande ur ett chicken race mot en Kia Pride och här utmärker sig Phil&Ted, inte genom att ha tagit steget fullt ut och hängt på pansarplåt och bestycka den men genom att på något sätt ha konstruerat en modell som är i samma storleksordning som en enkelvagn och till och med mindre än vissa (tänk Brio, Emmaljunga och Jysk, monstrum som skulle ha en bra chans mot vilken syskonvagn som helst). Till detta har de lyckats göra den väldigt lätt och smidig att fälla ihop; genom att dra ut två sprintar fälls vagnen ner och blir förvånansvärt liten och lätt att stuva in i e.g. en bagagelucka. Vill man spara ytterligare plats kan man dessutom ta loss bakhjulen och fälla upp det ställbara handtaget så får man enkelt in den i bagagehyllan på ett tåg.
Vagnen är konstruerad så att det äldre barnet sitter framför och ovanför det yngre som när det är för litet för att sitta ligger i en insats som hänger i ett fack under sitsen. När det yngre barnet vill sitta upp tar man ut insatsen, facket förvandlas till en större sits för det äldre barnet och den andra sitsen tas loss och flyttas ner. Konstruktionen gör dessutom att vagnen funkar som enkelvagn också så i teorin är det den enda vagn man behöver, första barnet kan både ligga och sitta och sedan kan ett yngre syskon göra detsamma, allt medan man slipper bökandet med enorma liggvagnar som alla har undermåligt sittläge och obefintlig styrningsförmåga.
Phil&Ted Sport för ett eller två barn, sittande eller liggande
Så, vad är det då som gick horribelt fel när detta till synes mekaniska under konstruerades? Hur kan det komma sig att detta skenbara underverk visade sig vara bladguld på murket trä? Kort och gott: Varför en tvåa när den verkar vara bättre än resten?
Ett ord: Konstruktionsfel. Ok, det är egentligen två ord men sammansatt till ett. Ingen sär skrivning (sic) här. Och många sådana. Konstruktionsfel alltså, inte sammansatta ord. Det första man stöter på är instruktionsboken som verkar vara skriven av ett gäng fulla lemurer dagen innan produktionen skulle börja. Bilderna är små och dessutom foton, inte ritade bilder och man valde av någon outgrundlig anledning att använda en mörkblå vagn vilket leder till att detaljer knappt syns. Den tillhörande texten är kortfattad och skriven på fackspråk vilket knappast förenklar. Nu är vagnen tack och lov inte jättesvår att skruva ihop men det är frustrerande att något så enkelt som stänkskärmar är en gissningslek att montera på och man får räkna med att göra om ett par gånger innan de sitter ordentligt. Man har fördel om man har svart bälte i IKEA.
När man så gått en kurs i forngrekiska och konsulterat ett kompani maskiningenjörer och vagnen är uppfälld och rullar skall man så sätta på suffletten, hur svårt kan det vara? Oerhört, visar det sig. P&T tyckte förmodligen att plastclips och/eller knappar var för mesar och anställde Eschers bittre kusin för att skapa en ”lösning” som involverade stag som skall vinklas in i frästa hål i ramen. Hur någon kunde få idén att göra hål direkt i ramen för att fästa något som skall skydda mot vatten är bortom mitt förstånd men ord som ”korrodering” fanns uppenbarligen inte i deras ordlista.
Nästa irriterande sak är att extrasitsen som det äldre barnet sitter i när det yngre ligger och det yngre barnet sedermera skall sitta i måste köpas separat; om man nu skall göra en syskonvagn kunde den likaväl ha inkluderats om än till ett något högre pris.
När man så lyckats montera ihop eländet och tar barnen på en promenad upptäcker man snart nästa abysmala misslyckande: bromsen. Vagnen har en fotbroms som skjuter in stag i respektive hjul och låser på så sätt hjulaxeln helt vilket är väldigt effektivt men problemet är att dra och släppa bromsen. Hela bromsen är ett enda stag som fjädrar sig själv vilket gör att fjädringen är extremt hård och dessutom är bromsens läge obekvämt placerad långt in under den undre sitsen. Det är inte så illa när den undre sitsen är helt borttagen men så fort man fäller ner liggmodulen eller ännu värre, sätter på den bakre sitsen blir bromsen väldigt svåråtkomlig. I släppt läge pekar bromsspaken rakt uppåt vilket tar bort all form av hävarm och eftersom den är så trög blir det tung att dra den. För att släppa bromsen måste man trycka spaken uppåt med ovansidan av foten vilket är en obekväm rörelse för foten. Det lättaste sättet att operera bromsen är att använda händerna vilket är sådär kul.
(fortsättning i nästa inlägg)
Betyg: 2 (-)
Syskonvagnar kommer i en mängd olika varianter och utförande men gemensamt för nästa alla är att de är svårstyrda åbäken kapabla att lemlästa en hel hord dagisbarn alternativt gå segrande ur ett chicken race mot en Kia Pride och här utmärker sig Phil&Ted, inte genom att ha tagit steget fullt ut och hängt på pansarplåt och bestycka den men genom att på något sätt ha konstruerat en modell som är i samma storleksordning som en enkelvagn och till och med mindre än vissa (tänk Brio, Emmaljunga och Jysk, monstrum som skulle ha en bra chans mot vilken syskonvagn som helst). Till detta har de lyckats göra den väldigt lätt och smidig att fälla ihop; genom att dra ut två sprintar fälls vagnen ner och blir förvånansvärt liten och lätt att stuva in i e.g. en bagagelucka. Vill man spara ytterligare plats kan man dessutom ta loss bakhjulen och fälla upp det ställbara handtaget så får man enkelt in den i bagagehyllan på ett tåg.
Vagnen är konstruerad så att det äldre barnet sitter framför och ovanför det yngre som när det är för litet för att sitta ligger i en insats som hänger i ett fack under sitsen. När det yngre barnet vill sitta upp tar man ut insatsen, facket förvandlas till en större sits för det äldre barnet och den andra sitsen tas loss och flyttas ner. Konstruktionen gör dessutom att vagnen funkar som enkelvagn också så i teorin är det den enda vagn man behöver, första barnet kan både ligga och sitta och sedan kan ett yngre syskon göra detsamma, allt medan man slipper bökandet med enorma liggvagnar som alla har undermåligt sittläge och obefintlig styrningsförmåga.
Phil&Ted Sport för ett eller två barn, sittande eller liggande
Så, vad är det då som gick horribelt fel när detta till synes mekaniska under konstruerades? Hur kan det komma sig att detta skenbara underverk visade sig vara bladguld på murket trä? Kort och gott: Varför en tvåa när den verkar vara bättre än resten?
Ett ord: Konstruktionsfel. Ok, det är egentligen två ord men sammansatt till ett. Ingen sär skrivning (sic) här. Och många sådana. Konstruktionsfel alltså, inte sammansatta ord. Det första man stöter på är instruktionsboken som verkar vara skriven av ett gäng fulla lemurer dagen innan produktionen skulle börja. Bilderna är små och dessutom foton, inte ritade bilder och man valde av någon outgrundlig anledning att använda en mörkblå vagn vilket leder till att detaljer knappt syns. Den tillhörande texten är kortfattad och skriven på fackspråk vilket knappast förenklar. Nu är vagnen tack och lov inte jättesvår att skruva ihop men det är frustrerande att något så enkelt som stänkskärmar är en gissningslek att montera på och man får räkna med att göra om ett par gånger innan de sitter ordentligt. Man har fördel om man har svart bälte i IKEA.
När man så gått en kurs i forngrekiska och konsulterat ett kompani maskiningenjörer och vagnen är uppfälld och rullar skall man så sätta på suffletten, hur svårt kan det vara? Oerhört, visar det sig. P&T tyckte förmodligen att plastclips och/eller knappar var för mesar och anställde Eschers bittre kusin för att skapa en ”lösning” som involverade stag som skall vinklas in i frästa hål i ramen. Hur någon kunde få idén att göra hål direkt i ramen för att fästa något som skall skydda mot vatten är bortom mitt förstånd men ord som ”korrodering” fanns uppenbarligen inte i deras ordlista.
Nästa irriterande sak är att extrasitsen som det äldre barnet sitter i när det yngre ligger och det yngre barnet sedermera skall sitta i måste köpas separat; om man nu skall göra en syskonvagn kunde den likaväl ha inkluderats om än till ett något högre pris.
När man så lyckats montera ihop eländet och tar barnen på en promenad upptäcker man snart nästa abysmala misslyckande: bromsen. Vagnen har en fotbroms som skjuter in stag i respektive hjul och låser på så sätt hjulaxeln helt vilket är väldigt effektivt men problemet är att dra och släppa bromsen. Hela bromsen är ett enda stag som fjädrar sig själv vilket gör att fjädringen är extremt hård och dessutom är bromsens läge obekvämt placerad långt in under den undre sitsen. Det är inte så illa när den undre sitsen är helt borttagen men så fort man fäller ner liggmodulen eller ännu värre, sätter på den bakre sitsen blir bromsen väldigt svåråtkomlig. I släppt läge pekar bromsspaken rakt uppåt vilket tar bort all form av hävarm och eftersom den är så trög blir det tung att dra den. För att släppa bromsen måste man trycka spaken uppåt med ovansidan av foten vilket är en obekväm rörelse för foten. Det lättaste sättet att operera bromsen är att använda händerna vilket är sådär kul.
(fortsättning i nästa inlägg)
Phil&Ted Sport del II
(fortsättning från förra inlägget)
Liggmodulen är ganska bra även om den, precis som den undre sitsen när man sedermera byter, blockerar varukorgen. Den består i ett fack i vilken man sätter in en insats i vilken barnet ligger. Insatsen är som en korg med två stora och greppvänliga handtag samt ett överdrag som stängs med två blixtlås. Barnet har inte så mycket plats i sidled vilket gör att det inte skumpar runt och överdraget skyddar väl mot elementen. Möjligen kan det vara lite bestyr med att plocka ut insatsen men det får man räkna med. Det största problemet är insatsens längd; den är lite väl kort för att, som det står i instruktionsboken, rymma ett sexmånaders barn. Däremot kan man ganska enkelt bädda direkt i facket om man har en lämplig madrass till hands.
Spännena är det betydligt sämre med. I sittläge kan barnen spännas fast med vad som ser ut som en fallskärmssele; till ett mittstycke som kan spännas fast i vagnen med ett kardborrband kopplar man sedan fyra remmar med vars ett minimalt plastspänne som av någon anledning är stenhårda. Remmarna kopplas oberoende av varandra så för att helt spänna fast eller spänna loss barnet måste man använda alla fyra spännen istället för att som de flesta andra tillverkare, låta remmarna på varje sida sitta i varandra och sedan enkelt spänna dessa i ett mittstycke som e.g. Quinny. Alla remmar kan dessutom justeras individuellt så centrering av mittstycket är en historia för sig och en tragisk sådan för remmarna är otroligt och onödigt sega att spänna och kärvar ordentligt.
Extrasitsen är nästan i en klass för sig vad gäller korkad design. Själva extrasitsen är egentligen bara ett ryggstöd som kan monteras på två olika ställen och bildar en sits med hjälp av vagnen. Extrasitsen har två lägen: Sittande och sittande och kan justeras med dragkedja på var sida. Nej, det är inte ett skrivfel, sitsen har verkligen bara två lägen och de är i sittande position båda två. Visst, det ena läget är något mer tillbakalutat men barnet sitter fortfarande, det är inte tal om att ligga. Den övre sitsen har samma problem; det finns två sittande lägen men inget liggande. Den enda gången barnet faktiskt kan ligga i vagnen (förutom i insatsen) är om man har ett barn i den över sitsen och fäller det helt bakåt.
Och det obefintliga liggläget är ändå inte det värsta med extrasitsen, nejdå, tro inte att designern tänkte lämna den oförstörd. Som sagt är sitsen egentligen bara ett ryggstöd och istället för att överkomplicera lösningen som annars utmärker konstruktionen gjorde man här ungefär som Microsoft gjorde när Xbox 360 skulle designas invändigt; man körde på en enklast lösningen och struntade i kunden. Ryggstödet består av ett U-format stålrör på vilket klädseln hänger och ändarna fästs i chassit. Missat den uppenbara designmissen? OK, kanske inte så lätt att se det framför sig. Bågen som går över barnets huvud sitter alldeles för nära och om sitsen fälls till halvsittande kommer barnet ideligen att slå huvudet mot denna. I det sittande läget går ryggstödet över bågen men när det fälls bakåt kommer den helt och hållet ivägen. Den enda fungerande lösningen när barnet blivit 8-10 månader är att aldrig fälla sitsen. Hur tänkte man här? Hur?! ”Barn blir nog inte så långa, strunt samman, nu tar vi kaffe”? Klåpare!
Det finns en mängd andra fel och missar i designen men jag nöjer mig dessa och en sista irriterande detalj, fotstödet framtill. Barn, som vi alla vet, gillar att leka i lera och trampa runt i sand och grus och när ungen sedan klättrar upp i vagnen igen rasar all grus och sand och lera och smuts och elände ner på fotstödet som av någon mystisk anledning är formad lite som en ficka som samlar upp allt detta och spar det för framtida bruk. Är det inga excesser så märker man det inte när vagnen är i bruk men när man sedan skall packa in vagnen i bagageluckan så säger det ”raaaaas” och flera veckors ackumulerad smuts rasar ut i den annars så välstädade bilen men en mindre hjärtattack som följd. Hade det, undrar Er recensent, varit så ***** svårt att sy in ett avlopp i botten av fotstödet?
Sammanfattning: Det är en bra idé och för lägenhetsboende är det till och med ett attraktivt alternativ till överdimensionerade monstervagnar men mängden konstruktionsmissar och märkliga lösningar gör att man snabbt tröttnar och ser sig om efter en lämplig vodoodoktor som kan förbanna herrarna Phil&Ted och kanske hindra dem från att släppa fler idiotier på marknaden. Ett lämpligare namn på vagnen hade varit Phil&Ted Pinto.
Liggmodulen är ganska bra även om den, precis som den undre sitsen när man sedermera byter, blockerar varukorgen. Den består i ett fack i vilken man sätter in en insats i vilken barnet ligger. Insatsen är som en korg med två stora och greppvänliga handtag samt ett överdrag som stängs med två blixtlås. Barnet har inte så mycket plats i sidled vilket gör att det inte skumpar runt och överdraget skyddar väl mot elementen. Möjligen kan det vara lite bestyr med att plocka ut insatsen men det får man räkna med. Det största problemet är insatsens längd; den är lite väl kort för att, som det står i instruktionsboken, rymma ett sexmånaders barn. Däremot kan man ganska enkelt bädda direkt i facket om man har en lämplig madrass till hands.
Spännena är det betydligt sämre med. I sittläge kan barnen spännas fast med vad som ser ut som en fallskärmssele; till ett mittstycke som kan spännas fast i vagnen med ett kardborrband kopplar man sedan fyra remmar med vars ett minimalt plastspänne som av någon anledning är stenhårda. Remmarna kopplas oberoende av varandra så för att helt spänna fast eller spänna loss barnet måste man använda alla fyra spännen istället för att som de flesta andra tillverkare, låta remmarna på varje sida sitta i varandra och sedan enkelt spänna dessa i ett mittstycke som e.g. Quinny. Alla remmar kan dessutom justeras individuellt så centrering av mittstycket är en historia för sig och en tragisk sådan för remmarna är otroligt och onödigt sega att spänna och kärvar ordentligt.
Extrasitsen är nästan i en klass för sig vad gäller korkad design. Själva extrasitsen är egentligen bara ett ryggstöd som kan monteras på två olika ställen och bildar en sits med hjälp av vagnen. Extrasitsen har två lägen: Sittande och sittande och kan justeras med dragkedja på var sida. Nej, det är inte ett skrivfel, sitsen har verkligen bara två lägen och de är i sittande position båda två. Visst, det ena läget är något mer tillbakalutat men barnet sitter fortfarande, det är inte tal om att ligga. Den övre sitsen har samma problem; det finns två sittande lägen men inget liggande. Den enda gången barnet faktiskt kan ligga i vagnen (förutom i insatsen) är om man har ett barn i den över sitsen och fäller det helt bakåt.
Och det obefintliga liggläget är ändå inte det värsta med extrasitsen, nejdå, tro inte att designern tänkte lämna den oförstörd. Som sagt är sitsen egentligen bara ett ryggstöd och istället för att överkomplicera lösningen som annars utmärker konstruktionen gjorde man här ungefär som Microsoft gjorde när Xbox 360 skulle designas invändigt; man körde på en enklast lösningen och struntade i kunden. Ryggstödet består av ett U-format stålrör på vilket klädseln hänger och ändarna fästs i chassit. Missat den uppenbara designmissen? OK, kanske inte så lätt att se det framför sig. Bågen som går över barnets huvud sitter alldeles för nära och om sitsen fälls till halvsittande kommer barnet ideligen att slå huvudet mot denna. I det sittande läget går ryggstödet över bågen men när det fälls bakåt kommer den helt och hållet ivägen. Den enda fungerande lösningen när barnet blivit 8-10 månader är att aldrig fälla sitsen. Hur tänkte man här? Hur?! ”Barn blir nog inte så långa, strunt samman, nu tar vi kaffe”? Klåpare!
Det finns en mängd andra fel och missar i designen men jag nöjer mig dessa och en sista irriterande detalj, fotstödet framtill. Barn, som vi alla vet, gillar att leka i lera och trampa runt i sand och grus och när ungen sedan klättrar upp i vagnen igen rasar all grus och sand och lera och smuts och elände ner på fotstödet som av någon mystisk anledning är formad lite som en ficka som samlar upp allt detta och spar det för framtida bruk. Är det inga excesser så märker man det inte när vagnen är i bruk men när man sedan skall packa in vagnen i bagageluckan så säger det ”raaaaas” och flera veckors ackumulerad smuts rasar ut i den annars så välstädade bilen men en mindre hjärtattack som följd. Hade det, undrar Er recensent, varit så ***** svårt att sy in ett avlopp i botten av fotstödet?
Sammanfattning: Det är en bra idé och för lägenhetsboende är det till och med ett attraktivt alternativ till överdimensionerade monstervagnar men mängden konstruktionsmissar och märkliga lösningar gör att man snabbt tröttnar och ser sig om efter en lämplig vodoodoktor som kan förbanna herrarna Phil&Ted och kanske hindra dem från att släppa fler idiotier på marknaden. Ett lämpligare namn på vagnen hade varit Phil&Ted Pinto.
söndag 13 december 2009
Harry Potter and the Half Blood Prince
Vad: Harry Potter and the Half Blood Prince
När: En kväll i veckan
Betyg: 2 (+)
Den sjätte Harry Potter–filmen är inte en dålig film men den är baserad på en bok som är för lång och innehållsrik för att på ett bra sätt kunna överföras på en film under fyra timmar. Om man bara ser till filmen och glömmer böckerna och den bakomliggande storyn är det till och med en riktigt bra film; den håller ett jämt tempo, håller intresset uppe, dialogen flyter fint och fotot är utmärkt. Möjligen är den ryckig och är lite väl generöst klippt vilket gör att man får en stressad känsla i en del scener men på det hela taget är det en tekniskt väl exekverad film.
Problemet är att filmen inte är en självständig historia utan är näst sista delen i en, för att vara en ungdomsproduktion, hyfsat komplex historia. Boken innehåller alldeles för mycket detaljer och trådar för att hinnas med men många saker som tas upp i boken som ignoreras i filmen är viktiga för att förstå vad som komma skall. Man kan ana att många mäktiga viljor och intressen möttes och mättes under produktionen men till sist vann pengarna och profiten; att tona ner actionmomenten till förmån för djup och bakgrund eller till och med göra två separata filmer fick vika inför möjligheten att pressa ut en film som tilltalar aningslösa, finniga fjortisar med ADD på sockertripp. Vid sidan av den bitvis nästan obehagliga klippningen är Er recensent förvånad av bristen på comic relief och har en vag känsla av att boken kanske skulle läsas igenom en gång till bara för att minnas allt som filmen hoppar över.
Filmen följer boken så långt det är möjligt men vissa saker har gjorts om helt för att få de olika elementen att passa ihop och nästan alla sidospår är borttagna vilket dessutom leder till att filmens karaktärsgalleri är magert. Huvudpersonerna är på plats; Harry, Hermione, Ron, Draco, The Professor, Slughorn och Snape men de andra, de som gjorde de andra filmerna så levande, fladdrar förbi om de ens syns. The Dursleys till exempel är inte alls med, Neville har en enda replik, Hagrid syns knappt och resten av eleverna och lärarna har fått väldigt lite speltid. Vad som saknas mest är faktiskt titelkaraktären, The Half Blood Prince, utan att avslöja något kan recensenten säga så mycket att om man inte läst boken utan bara sett filmerna kommer man inte att förstå så hemsk mycket av det.Sammanfattning: Betyget kan tyckas lågt eftersom det faktiskt är en sevärd film men det är till stor del för att Er recensent är insatt i böckerna och om man är det saknar man mycket. Speltiden är 150 minuter men handlingen kräver mer än så. Det är svårt att bli riktigt irriterad på filmen för det är till syvende och sist ett genuint hantverk men man lämnas med en känsla av att inte ha fått till närmelsevis så mycket som man hoppats på.
När: En kväll i veckan
Betyg: 2 (+)
Den sjätte Harry Potter–filmen är inte en dålig film men den är baserad på en bok som är för lång och innehållsrik för att på ett bra sätt kunna överföras på en film under fyra timmar. Om man bara ser till filmen och glömmer böckerna och den bakomliggande storyn är det till och med en riktigt bra film; den håller ett jämt tempo, håller intresset uppe, dialogen flyter fint och fotot är utmärkt. Möjligen är den ryckig och är lite väl generöst klippt vilket gör att man får en stressad känsla i en del scener men på det hela taget är det en tekniskt väl exekverad film.
Problemet är att filmen inte är en självständig historia utan är näst sista delen i en, för att vara en ungdomsproduktion, hyfsat komplex historia. Boken innehåller alldeles för mycket detaljer och trådar för att hinnas med men många saker som tas upp i boken som ignoreras i filmen är viktiga för att förstå vad som komma skall. Man kan ana att många mäktiga viljor och intressen möttes och mättes under produktionen men till sist vann pengarna och profiten; att tona ner actionmomenten till förmån för djup och bakgrund eller till och med göra två separata filmer fick vika inför möjligheten att pressa ut en film som tilltalar aningslösa, finniga fjortisar med ADD på sockertripp. Vid sidan av den bitvis nästan obehagliga klippningen är Er recensent förvånad av bristen på comic relief och har en vag känsla av att boken kanske skulle läsas igenom en gång till bara för att minnas allt som filmen hoppar över.
Filmen följer boken så långt det är möjligt men vissa saker har gjorts om helt för att få de olika elementen att passa ihop och nästan alla sidospår är borttagna vilket dessutom leder till att filmens karaktärsgalleri är magert. Huvudpersonerna är på plats; Harry, Hermione, Ron, Draco, The Professor, Slughorn och Snape men de andra, de som gjorde de andra filmerna så levande, fladdrar förbi om de ens syns. The Dursleys till exempel är inte alls med, Neville har en enda replik, Hagrid syns knappt och resten av eleverna och lärarna har fått väldigt lite speltid. Vad som saknas mest är faktiskt titelkaraktären, The Half Blood Prince, utan att avslöja något kan recensenten säga så mycket att om man inte läst boken utan bara sett filmerna kommer man inte att förstå så hemsk mycket av det.Sammanfattning: Betyget kan tyckas lågt eftersom det faktiskt är en sevärd film men det är till stor del för att Er recensent är insatt i böckerna och om man är det saknar man mycket. Speltiden är 150 minuter men handlingen kräver mer än så. Det är svårt att bli riktigt irriterad på filmen för det är till syvende och sist ett genuint hantverk men man lämnas med en känsla av att inte ha fått till närmelsevis så mycket som man hoppats på.
söndag 29 november 2009
Paddy’s Bar & Restaurang
Vad: Paddy’s Bar & Restaurang
Var: Lejonpassagen, Malmö
När: Torsdag kväll
Betyg: 2
Efter katastrofen på T.G.I Friday’s var jag pigg på att prova något bättre vilket i och för sig inte innebär mer än att besöka vilken pizzeria som helst men jag ville ha en ordentlig restaurangupplevelse och följaktligen föll lotten på Paddy’s Bar & Restaurang eller kort och gott Paddy’s. En torsdag kväll strax innan nio anlände jag så, blev anvisad ett bort och slog mig ner för att granska menyn som vid första anblick utlovade en symfoni av smak och välbehag. Efter en lagom lång stund dök så servitrisen upp och tog beställning på fördrink, för mig blev det en halv pint Newcastle Brown Ale; en ganska lätt öl men med en fyllighet långt bortom det svenska blasket. Till förrätt bestämde jag mig för kalvcarpaccio med parmesan, olivolja och citron, huvudrätten skulle bestå av grillad ryggbiff med murkelsås och en pint Guiness och som mensa secunda valde jag mascarpone- och limecrème med chokladtryffel och bär samt ett glas Bristol Cream sherry och en espresso.
Förrätten var precis lika smakfull och njutbar som menyn lovade; citron, parmesan och carpaccio är en väldigt trevlig kombination och ölen rundade av fint. Vin är väl kanske mer ”rätt” om man skall vara fin i kanten (och det skall man ju, är det inte irriterande varje gång en finnig nittonåring skall leka connoisseur, fjantar runt med flaskan och skall instruera hur korken skall luktas på och vinets färg bedömas alltmedan deras mest avancerade alkoholrelaterade övningar ännu inte sträckt sig bortom Pripps Blå och bränne) men ett lagom mörkt öl sitter precis lika bra. Detta var dock det sista njutbara med måltiden.
Redan när jag beställde huvudrätten noterade jag hur servitrisen inte frågade hur köttet skulle tillagas men det anstår inte Er recensent att påverka mätningen utan serveringen fick fortgå med detta i gott minne. När så väl köttet serverades visade det sig till min förtvivlan och bestörtning att köttet inte var well done, det var very badly done. Jag är inget fan av genomstekt kött, det skall vara så nära rått det går att komma men i Sverige är det tyvärr så att inte ens om man beställer en blodig biff är den mer än aningen rosa. Det här köttet var genomstekt, hade inte en tillstymmelse till rosa nyans någonstans och var nära nog oätligt hade det inte varit för murkelsåsen som lyckades ge någon form av smak annat än bränt. Värre ändå, och jag trodde inte att det kunde bli mycket sämre, på ena kanten hängde en bit brosk som kocken missat att skära bort. För att göra intrycket ännu lite sämre missade servitrisen att servera min Guinness tillsammans med maten utan dök upp en stund senare. Hela poängen med att beställa ölen ”till maten” var att få den samtidigt, inte en halvtimme senare. Det tillhörande klyftpotatisen var torr, aningen smaklös och sanslöst översaltad med okrossat flingsalt så halva tiden gick åt till att skrapa bort excessen för att inte dö av uttorkning på fläcken.
Ungefär mitt in i huvudrätten fick jag syn på vad som troligen var jourhavande kock på stället: en sjavig, orakad typ som hasade genom matsalen med en bitter syn i ansiktet och en sur fimp i mungipan, muttrandes för sig själv. Matens kvalité upphörde genast att förvåna. Att den ens var ätlig var snarare en överraskning, likaså frånvaron av fimpar eller prillor.
Efterrätten, mascarpone- och limecrèmen med chokladtryffel och bär, var tack och lov inte lika horribel som försöket till huvudrätt jag nyss haft det tvivelaktiga nöjet att pressa förbi min gom, men jordgubbar i november är inte en bra idé någonstans alls så varför inte ha något säsongsbetonat istället för den uttjatade klyschan om jordgubbar och choklad? Men visst, efter att ha sett hur en fin bit kött kan misshandlas så svårt var det inte oväntat att köket höll sig med djupfrysta jordgubbar som tinades in en mikrovågsugn vid behov. Även denna gång lyckades serveringspersonalen klåpa sig, min hett efterlängtade espresso uteblev och jag var faktiskt tvungen att påminna om den för att inte behöva punga ut för något jag inte nyttjat. Kanske hade det varit lika bra för espresso bör inte göras på pulvermix och ljummet vatten om man tänker ta trettio kronor för det.
Sammanfattning:
En pub som serverar pubmat men försöker ge intrycket av att hålla en betydligt högre standard än vanliga gatukök inte minst i prislistan. Om man lägger en restaurang i de dyra områdena måste man av förklarliga skäl ta bra betalt men i så fall skall kvalitén följa efter. Jag skulle bara rekommendera stället till folk jag tycker rätt illa om och som förtjänar att bli blåsta på pengar och en trevlig kväll.
Var: Lejonpassagen, Malmö
När: Torsdag kväll
Betyg: 2
Efter katastrofen på T.G.I Friday’s var jag pigg på att prova något bättre vilket i och för sig inte innebär mer än att besöka vilken pizzeria som helst men jag ville ha en ordentlig restaurangupplevelse och följaktligen föll lotten på Paddy’s Bar & Restaurang eller kort och gott Paddy’s. En torsdag kväll strax innan nio anlände jag så, blev anvisad ett bort och slog mig ner för att granska menyn som vid första anblick utlovade en symfoni av smak och välbehag. Efter en lagom lång stund dök så servitrisen upp och tog beställning på fördrink, för mig blev det en halv pint Newcastle Brown Ale; en ganska lätt öl men med en fyllighet långt bortom det svenska blasket. Till förrätt bestämde jag mig för kalvcarpaccio med parmesan, olivolja och citron, huvudrätten skulle bestå av grillad ryggbiff med murkelsås och en pint Guiness och som mensa secunda valde jag mascarpone- och limecrème med chokladtryffel och bär samt ett glas Bristol Cream sherry och en espresso.
Förrätten var precis lika smakfull och njutbar som menyn lovade; citron, parmesan och carpaccio är en väldigt trevlig kombination och ölen rundade av fint. Vin är väl kanske mer ”rätt” om man skall vara fin i kanten (och det skall man ju, är det inte irriterande varje gång en finnig nittonåring skall leka connoisseur, fjantar runt med flaskan och skall instruera hur korken skall luktas på och vinets färg bedömas alltmedan deras mest avancerade alkoholrelaterade övningar ännu inte sträckt sig bortom Pripps Blå och bränne) men ett lagom mörkt öl sitter precis lika bra. Detta var dock det sista njutbara med måltiden.
Redan när jag beställde huvudrätten noterade jag hur servitrisen inte frågade hur köttet skulle tillagas men det anstår inte Er recensent att påverka mätningen utan serveringen fick fortgå med detta i gott minne. När så väl köttet serverades visade det sig till min förtvivlan och bestörtning att köttet inte var well done, det var very badly done. Jag är inget fan av genomstekt kött, det skall vara så nära rått det går att komma men i Sverige är det tyvärr så att inte ens om man beställer en blodig biff är den mer än aningen rosa. Det här köttet var genomstekt, hade inte en tillstymmelse till rosa nyans någonstans och var nära nog oätligt hade det inte varit för murkelsåsen som lyckades ge någon form av smak annat än bränt. Värre ändå, och jag trodde inte att det kunde bli mycket sämre, på ena kanten hängde en bit brosk som kocken missat att skära bort. För att göra intrycket ännu lite sämre missade servitrisen att servera min Guinness tillsammans med maten utan dök upp en stund senare. Hela poängen med att beställa ölen ”till maten” var att få den samtidigt, inte en halvtimme senare. Det tillhörande klyftpotatisen var torr, aningen smaklös och sanslöst översaltad med okrossat flingsalt så halva tiden gick åt till att skrapa bort excessen för att inte dö av uttorkning på fläcken.
Ungefär mitt in i huvudrätten fick jag syn på vad som troligen var jourhavande kock på stället: en sjavig, orakad typ som hasade genom matsalen med en bitter syn i ansiktet och en sur fimp i mungipan, muttrandes för sig själv. Matens kvalité upphörde genast att förvåna. Att den ens var ätlig var snarare en överraskning, likaså frånvaron av fimpar eller prillor.
Efterrätten, mascarpone- och limecrèmen med chokladtryffel och bär, var tack och lov inte lika horribel som försöket till huvudrätt jag nyss haft det tvivelaktiga nöjet att pressa förbi min gom, men jordgubbar i november är inte en bra idé någonstans alls så varför inte ha något säsongsbetonat istället för den uttjatade klyschan om jordgubbar och choklad? Men visst, efter att ha sett hur en fin bit kött kan misshandlas så svårt var det inte oväntat att köket höll sig med djupfrysta jordgubbar som tinades in en mikrovågsugn vid behov. Även denna gång lyckades serveringspersonalen klåpa sig, min hett efterlängtade espresso uteblev och jag var faktiskt tvungen att påminna om den för att inte behöva punga ut för något jag inte nyttjat. Kanske hade det varit lika bra för espresso bör inte göras på pulvermix och ljummet vatten om man tänker ta trettio kronor för det.
Sammanfattning:
En pub som serverar pubmat men försöker ge intrycket av att hålla en betydligt högre standard än vanliga gatukök inte minst i prislistan. Om man lägger en restaurang i de dyra områdena måste man av förklarliga skäl ta bra betalt men i så fall skall kvalitén följa efter. Jag skulle bara rekommendera stället till folk jag tycker rätt illa om och som förtjänar att bli blåsta på pengar och en trevlig kväll.
lördag 21 november 2009
T.G.I Friday's
Vad: T.G.I Friday's
Var: Lilla Torg, Malmö
När: Fredag lunch
Betyg: 2 (-)
Låt mig börja med att poängtera en sak som gäller alla restaurangbesök: Maten är bara halva upplevelsen och knappt det. Atmosfären bidrar men det är framförallt servicen som utgör en stor del av det sammanfattade intrycket när en måltid intages och servicen på T.G.I Friday’s är som på så många andra ställen runt om i Sverige: någonstans mellan dålig och sämst. Halvtaskig mat kan vägas upp av bra service men det spelar ingen roll hur bra maten är om servicen är dålig. Att bli ignorerad, bortglömd, få vänta orimligt länge eller blir snorkigt bemött av en finnig nittonåring som inte kan uttala ”Grand Cru” ordentligt gör Er recensent på dåligt humör och tvärsänker eventuellt höga betyg. Jag inbillar mig inte att det är speciellt lätt att arbeta som kypare, man skall vara uppmärksam, ha bra överblick, ordningssinne och ett bra minne för detaljer och dessutom kunna hantera folk vilket är varför man troligen inte skall timanställa en hel gymnasieklass och hoppas på det bästa vilket verkar vara idén hos T.G.I Friday’s Malmörestaurang. Men jag går händelserna i förväg.
Vi, mitt bordssällskap och jag, anlände strax innan kl.13 i den smått överdimensionerade restaurangen vars arkitekt eller i varje fall tillförordnade inredningsdesigner troligen ansåg att entréer är för mesar varför det får plats ungefär tre och en halv gäst innanför dörrarna, övriga får vänta utanför vilket är sådär kul när det blåser novemberstorm kryddat med grovbetong och armeringsjärn. Väl inne fick vi ett ögonblick att insupa den genuina miljön av träpaneler, läderfåtöljer, Tiffanylampor, mässing och polkagrisrandiga kypare innan vi blev anvisade ett bord av kypare #1 som sedan fullständigt glömde bort vår existens. Lunchmenyn var ungefär det som kunde väntas: hamburgare, revbensspjäll, grillade kycklingmackor och en ensam sallad för att ge ett sken av att även vända sig till de hysteriskt nyttiga vilket är direkt löjeväckande eftersom det är lika troligt att den salladsintresserade skulle besöka McDonalds som att gå hit men ändå plus i kanten för försöket. Efter att ha studerat menyn ingående och ägnat en kort stund åt småprat började man så undra var alla kypare tagit vägen. Inte för att det verkade vara någon brist på personal men alla sprang de runt och såg oerhört upptagna ut och ägnade inte minsta blick åt vårt håll, hade man varit fräck nog att påkalla uppmärksamhet misstänker jag att man fått en genomträngande blick till svar samt förklarat att ”det här är inte mitt bord” levererat med myndig stämma. Först efter en god stund dök det upp en ung kvinna (kypare #2) som helt glömt sin polkagrisuniform och istället hade en bred rem om halsen med nycklar, passerkort och personsökare (ok, det där sista var en gissning från min sida) som skramlade runt och signalerade att hon var en mycket viktig och upptagen person, troligen någon sorts assisterande skiftchef som fått hoppa in när ordinarie blivit sjuk eller bara var för bakfull för att orka jobba.
Hur som helst tog hon upp vår beställning, serverade vår dryck, försvann och sågs aldrig mer. Ytterligare en lång stund passerade innan kypare #3 serverade vår mat vilket var det sista vi såg av honom och vi kunde hugga in på våra hamburgare. Som jag skrev innan är maten inte hela upplevelsen men det är en stor del av den och maten på T.G.I Friday’s är inte mer än glorifierad snabbmat till överpris och tredubbel väntetid vilket är en annan sak som är verkligen usel med stället. Pommes fritesen var säkerligen friterad på plats men inköpt från Svensk Snabbmat eller någon annan grossist, inte tillverkad av på plats från grunden med skalad potatis som blir skuren i grova bitar, friterad och lätt saltad som man vill få den tillagad på en restaurang som i alla fall borde försöka särskilja sig från resten av burgarhaken. Hamburgarens enda plus var att salladen (lök och tomat inräknat) var fräsch och gav ett intryck av att ha köps samma dag, sköljts och skurits upp bara någon timme innan precis som man vill ha det. Brödet var det inget större fel på, jag är ett stort fan av sesamfrön på vilket dessa bröd saknade men det är smällar man får ta, men det var definitivt Pågens eller något annat industriellt bageri som stått för tillverkningen, inte köket. Kanske inte något att hetsa upp sig över men inte något plus i kanten heller. Köttet var avskyvärt rätt igenom, formpressad köttfärs som djupfrysts och sedan stekts upp, tunt och eländigt och det är kanske kärnan i problemet med T.G.I Friday’s: man har satsat på att skapa ett genuint intryck men det är bara en svag patina. När jag går ut på restaurang för att äta hamburgare vill jag ha något annat än McDonaldsskräp, jag vill ha hamburgare som gjorts på plats av köttfärs, lök, mjöl och ägg och som sedan grillats, inte Svensk Snabbmat och tio minuter i stekpannan. Det är därför jag betalar hundra kronor mer, inte för att det är kul eller för att bli tvungen att stå ut med snorkiga skiftchefer.
För att verkligen cementera betyget tog det såklart en bra stund innan någon förbipasserande kypare ansåg sig ha tillräckligt mycket tid för att komma med notan. När jag inte trodde upplevelsen kunde bli sämre inträffade ytterligare något som får mig att misstänka att det lokala franchisets anställningsprocess vad gäller kyparna gått ut på att helt enkelt plocka in nyss uppsagda kassörskor från det lokala Lidl som nyss gått botten upp: kypare #4 som tar upp betalningen tar helt sonika med sig mitt ID-kort till kassaapparaten för att fylla i personnummer på kvittot. Jag är fortfarande lite förvånad att jag fick tillbaka både det och mitt kreditkort men det gäller väl att hålla koll på räkningarna de kommande månaderna.
Sammanfattning:
Ett vulgäramerikanskt ställe som troligen kommer att gå i konkurs fortare än serveringspersonalen lär sig stava till ”kollektivavtal”. Dyrt, dålig service och mat som inte nämnvärt skiljer sig från McDonalds är inte rätt recept när man placerar en restaurang stor som en halv fotbollsplan på Lilla Torg och fyller den med tjattrande mandriller som är mer intresserade av att öva på sina viktiga miner än av gästerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)