Vad: Bioshock (FPS för PC)
Släpptes: Augusti 2007
Betyg: 4(+)
Datorspel är något jag hållit på med sedan C-64 var bland det häftigaste man kunde äga i datorväg och bland alla de olika genrer som finns är det RPG, FPS och RTS som jag ständigt återvänder till (för den icke invigde står RPG för Role Playing Game, FPS står för First Person Shooter och RTS betyder Real Time Strategy men inkluderar även RTT, Real Time Tactic). FPS är, om någon nu trodde det, inte en ny genre utan har funnits sedan början av 70-talet men det första FPS-spel som verkligen definierade genren var Wolfenstein 3D men det utan tvekan viktigaste spelet var Doom som släpptes 1993. Det andra mest inflytelserika spelet var Half Life som kom 1998 men även Half Life 2 från 2004 var en viktig milstolpe. Ytterligare ett spel som förtjänar att nämnas är Rainbow Six från 1998 som måhända inte var det första men utan tvekan det viktigaste spelet i sub-genren Tactical Shooters som grundades 1993 med Seal Team. FPS-genren har sedan dess utvecklats åt många olika håll inklusive Tactical Shooters (Battlefield), Adventure Shooters (Deus Ex) och Horror Shooters (Doom 3) medan den klassiska typen av FPS som karaktäriseras av en ensam hjälte som med hjälp av en mängd olika vapen måste besegra horder av monster mer eller mindre försvann även om titlar som Serious Sam fortsätter.
Bioshock från 2007 som ligger någonstans mellan RPG-Shooter och Horror Shooter kom att revolutionera genren på det emotionella planet istället för på det tekniska i det att spelet engagerar spelaren på ett sätt som inga spel tidigare gjort inte minst med moraliska val men även med sin oerhörda noir-känsla och dystropiska miljö. Bioshock utspelar sig på 60-talet i undervattenstaden Rapture som grundats av Andrew Ryan i ett försök att skapa en utopi där politiskt och religiöst förtryck inte skall finnas och där laissez-faire ekonomi råder. Vid spelets början är man ombord på ett flygplan som störtar någonstans i Atlanten och som ende överlevande räddar sig spelets protagonist Jack upp på en fyr som visar sig vara vägen ner till Rapture. Väl nere i Rapture blir det snart uppenbart att något katastrofalt har inträffat och Jacks mardröm har bara börjat när han nu slungas in i en värld av vansinne, psykotiska monster, fällor och något obeskrivligt som tycks röra sig i skuggorna av hans medvetande.
I Rapture upptäcks en typ av nakensnäcka som producerar ADAM, en substans som innehåller stamceller som kan användas för att skriva om en människas genetiska kod och förändra denne. Upptäckaren, dr. Tenenbaum, inser att ADAM kan massproduceras genom att operera in denna typ av nakensnäcka i magen på små flickor som hämtas från hennes kompanjon Jack Fontaines barnhem och de så kallade gene tonics blir en succé utan dess like, företaget går så bra att det hotar Ryans maktposition som svarar genom att tvärt bryta mot sina egna principer och försöker sig på en hostile takeover vilket i sin tur leder till att produktionen bryter samman och en brist på ADAM resulterar. Vad ingen visste var att ADAM är starkt beroendeframkallande och abstinensen gör människor psykotiska Splicers och hela Rapture bryter samman i kaos. Little Sisters, som de flickor som producerat ADAM kallas, modifieras till att samla ADAM från de döda och lagra det i sig själva vilket gör dem till åtråvärda villebråd för stadens Splicers varpå Big Daddies, män som modifieras genetiskt och förseglas i tungdykardräkter, konstrueras för att skydda Little Sisters.
måndag 8 februari 2010
Bioshock del II
Det är svårt att ge ett helhetsintryck av spelet så det mest överskådliga är att dela upp det i tre delar: spelets tekniska aspekter, miljön och den bakomliggande filosofin. Först de tekniska aspekterna.
Grafiskt är spelet överdådigt. Det första man fäster sig vid är de spektakulära vatteneffekterna när man dyker, simmar eller vadar runt i vatten, hur droppar rinner över skärmen och hur det stänker. En detalj kan tyckas men eftersom man befinner sig under vatten är det ett frekvent inslag och det är så bra gjort att man ibland spenderar lite extra tid med att bara leka runt för att uppleva hur vatten rinner över skärmen och pärlar sig. Fysiken i spelet är riktigt bra, karaktärer och föremål tycks ha en tyngd i sig och det finns ett motstånd i varje rörelse precis som rekyler och rörelsemängd är en faktor. Modellerna är detaljrika och riktigt läskiga, de så kallade Splicers som drar runt i Rapture är minst sagt obehagliga och första gången man man möter en på nära håll ryser man till ordentligt. Big Daddies och Little Sisters är skrämmande men på ett helt annat sätt, när man smyger runt i ruinerna och helt plötsligt hör de tunga stegen av en Big Daddy stannar man upp och försöker smälta in i bakgrunden för att inte märkas även om de låter en vara så länge man inte kommer för nära en deras Little Sister.
Till sin hjälp har man en standardarsenal av vapen bestående av en rörtång, en pistol, ett hagelgevär, ett maskingevär, ett granatgevär, en kemikaliespruta och ett armborst samt en kamera och så kallade plasmider. Plasmider är vad om gör Bioshock lite annorlunda än klassiska FPS, de är preparat som modifierar en människas genetiska struktur och ger övernaturliga förmågor i stil med att kunna kasta eldklot, elektrifiera saker, frysa saker, telekinesi med mera. Kameran kan man använda för att fotografera Splicers, Big Daddies och Little Sisters för att på så sätt kunna bekämpa dem effektivare men även få tillgång till andra genförändrande preparat som kallas gene tonics (ordlek på gin tonic) som ger fysiska eller mentala bonusar. Både plasmider och gene tonics är begränsade så att man bara kan ha ett visst antal aktiva i taget. Samtliga vapen kan uppgraderas i automater som finns runt om i Rapture men även där finns en begränsning på hur många uppgraderingar som kan göras; inte alla vapen kan uppgraderas helt utan man måste välja och mängden ammunition är också ganska begränsad för att ytterligare förstärka survival-horror temat (tänk Resident Evil).
AI:n i spelet är ganska bra men inte fullt jämförbar med samtida spel som e.g F.E.A.R, det största felet är att Splicers inte samarbetar alls utan anfaller var för sig även om de kan göra det i grupp. Med lite skicklighet kan man dessutom få dem att slåss mot varandra eller vända Raptures automatiska säkerhetssystem mot dem så det är sällan man egentligen behöver slåss för sitt liv eller ens egentligen utnyttja alla de trix man kan ta till. De är dock inte helt hopplösa utan använder skydd, lyssnar efter ljud och försöker flankera, de till och med tänker fem sekunder istället för att rusa in blint.
Miljön och känslan i spelet är inget annat än exceptionell och redan från första stund känner man vilket otroligt bakgrundarbete som gjorts för att återskapa en 50-talsmiljö och -anda ner till minsta detalj. Det är svårt att säga exakt när spelet utspelar sig men det är 1960 och förmodligen inte långt in på det nya året. Inredning, stil, musik, konst, arkitektur, allt andas 50-tal och pre-transistor elektronik. Till detta lägger man en dov belysning, mörka skuggor och förvridna masker som horribla parodier på fest och maskerad och det alltid närvarande bakgrundsljuden bestående av hasande, klickande, gnyende Splicers, de döendes förtvivlade skrin, hysterisk gråt, vansinnigt muttrande och det värsta av allt: en Big Daddys tunga steg.
Den teoretiska grund som spelet vilar på är Ayn Rands (Andrew Ryan – Ayn Rand) bok ”Atlas Shrugged” (Atlas är namnet på en karaktär i spelet, ytterligare en anspelning på boken) som handlar om hur samhället faller samman när dess bästa forskare, industrialister och uppfinnare försvinner en efter en och istället samlas runt John Galt som skapar ett alternativt samhälle där kreativitet och företagande är fritt från politiska och religiösa doktriner samt spelarens egen inre moral som prövas vid olika tillfällen, främst genom att man får välja att antingen rädda eller döda de Little Sisters som man stöter på. Den här idén har tyvärr inte genomförts lika grundligt som de flesta andra delar av spelet utan känns halvfärdig. De val man gör är ofta svart-vita och hänger inte samman med varandra.
Sammanfattning: Bioshock är utan tvekan det bästa FPS jag spelat och en av de bästa spelen överhuvudtaget. Den otroliga känsla som utvecklarna lyckats skapa i kombination med fantastiska miljöer gör att man inte vill sluta utan bara fortsätta längre och längre in i Rapture trots att man är på helspänn hela tiden. Det är tråkigt att spelet är förhålladevis kort och alldeles för lätt vilket i kombination med en, jämfört med resten av spelet, medioker AI och vissa tillkortakommande vad gäller de mer filosofiska aspekterna drar ner betyget till en fyra. Stort plus i kanten med guldstjärna för den uppslukande känsla som spelet frambringar.
Grafiskt är spelet överdådigt. Det första man fäster sig vid är de spektakulära vatteneffekterna när man dyker, simmar eller vadar runt i vatten, hur droppar rinner över skärmen och hur det stänker. En detalj kan tyckas men eftersom man befinner sig under vatten är det ett frekvent inslag och det är så bra gjort att man ibland spenderar lite extra tid med att bara leka runt för att uppleva hur vatten rinner över skärmen och pärlar sig. Fysiken i spelet är riktigt bra, karaktärer och föremål tycks ha en tyngd i sig och det finns ett motstånd i varje rörelse precis som rekyler och rörelsemängd är en faktor. Modellerna är detaljrika och riktigt läskiga, de så kallade Splicers som drar runt i Rapture är minst sagt obehagliga och första gången man man möter en på nära håll ryser man till ordentligt. Big Daddies och Little Sisters är skrämmande men på ett helt annat sätt, när man smyger runt i ruinerna och helt plötsligt hör de tunga stegen av en Big Daddy stannar man upp och försöker smälta in i bakgrunden för att inte märkas även om de låter en vara så länge man inte kommer för nära en deras Little Sister.
Till sin hjälp har man en standardarsenal av vapen bestående av en rörtång, en pistol, ett hagelgevär, ett maskingevär, ett granatgevär, en kemikaliespruta och ett armborst samt en kamera och så kallade plasmider. Plasmider är vad om gör Bioshock lite annorlunda än klassiska FPS, de är preparat som modifierar en människas genetiska struktur och ger övernaturliga förmågor i stil med att kunna kasta eldklot, elektrifiera saker, frysa saker, telekinesi med mera. Kameran kan man använda för att fotografera Splicers, Big Daddies och Little Sisters för att på så sätt kunna bekämpa dem effektivare men även få tillgång till andra genförändrande preparat som kallas gene tonics (ordlek på gin tonic) som ger fysiska eller mentala bonusar. Både plasmider och gene tonics är begränsade så att man bara kan ha ett visst antal aktiva i taget. Samtliga vapen kan uppgraderas i automater som finns runt om i Rapture men även där finns en begränsning på hur många uppgraderingar som kan göras; inte alla vapen kan uppgraderas helt utan man måste välja och mängden ammunition är också ganska begränsad för att ytterligare förstärka survival-horror temat (tänk Resident Evil).
AI:n i spelet är ganska bra men inte fullt jämförbar med samtida spel som e.g F.E.A.R, det största felet är att Splicers inte samarbetar alls utan anfaller var för sig även om de kan göra det i grupp. Med lite skicklighet kan man dessutom få dem att slåss mot varandra eller vända Raptures automatiska säkerhetssystem mot dem så det är sällan man egentligen behöver slåss för sitt liv eller ens egentligen utnyttja alla de trix man kan ta till. De är dock inte helt hopplösa utan använder skydd, lyssnar efter ljud och försöker flankera, de till och med tänker fem sekunder istället för att rusa in blint.
Miljön och känslan i spelet är inget annat än exceptionell och redan från första stund känner man vilket otroligt bakgrundarbete som gjorts för att återskapa en 50-talsmiljö och -anda ner till minsta detalj. Det är svårt att säga exakt när spelet utspelar sig men det är 1960 och förmodligen inte långt in på det nya året. Inredning, stil, musik, konst, arkitektur, allt andas 50-tal och pre-transistor elektronik. Till detta lägger man en dov belysning, mörka skuggor och förvridna masker som horribla parodier på fest och maskerad och det alltid närvarande bakgrundsljuden bestående av hasande, klickande, gnyende Splicers, de döendes förtvivlade skrin, hysterisk gråt, vansinnigt muttrande och det värsta av allt: en Big Daddys tunga steg.
Den teoretiska grund som spelet vilar på är Ayn Rands (Andrew Ryan – Ayn Rand) bok ”Atlas Shrugged” (Atlas är namnet på en karaktär i spelet, ytterligare en anspelning på boken) som handlar om hur samhället faller samman när dess bästa forskare, industrialister och uppfinnare försvinner en efter en och istället samlas runt John Galt som skapar ett alternativt samhälle där kreativitet och företagande är fritt från politiska och religiösa doktriner samt spelarens egen inre moral som prövas vid olika tillfällen, främst genom att man får välja att antingen rädda eller döda de Little Sisters som man stöter på. Den här idén har tyvärr inte genomförts lika grundligt som de flesta andra delar av spelet utan känns halvfärdig. De val man gör är ofta svart-vita och hänger inte samman med varandra.
Sammanfattning: Bioshock är utan tvekan det bästa FPS jag spelat och en av de bästa spelen överhuvudtaget. Den otroliga känsla som utvecklarna lyckats skapa i kombination med fantastiska miljöer gör att man inte vill sluta utan bara fortsätta längre och längre in i Rapture trots att man är på helspänn hela tiden. Det är tråkigt att spelet är förhålladevis kort och alldeles för lätt vilket i kombination med en, jämfört med resten av spelet, medioker AI och vissa tillkortakommande vad gäller de mer filosofiska aspekterna drar ner betyget till en fyra. Stort plus i kanten med guldstjärna för den uppslukande känsla som spelet frambringar.
tisdag 26 januari 2010
Avatar eller Det Våras för CGI
Vad: Avatar
När: Januari 2010
Betyg: 2 (+)
En ung man anländer i den ”Nya Världen” för att utvinna dess resurser under ledning av en elak kommendör som ogillar urinvånarna. Väl där träffar den unge mannen en flicka som visar sig vara dotter till hövdingen för den lokala stammen. Flickan misstror den ungen mannen först men efter att ha fått ett tecken från andevärlden accepterar hon honom och börjar lära honom sitt folks språk, traditioner och visar honom hur manlever nära naturen, något som han och hans folk sedan länge glömt. Nybyggarna, som av någon anledning hatar urinvånarna, planerar att angripa och utrota dem och den unge mannen får skulden för detta av stammen som tänker avrätta honom. Just som han skall dödas dyker nybyggarna upp, det blir lite fajting och till sist besegras nybyggarna, den elake kommendören får vad han enligt Hollywood förtjänar och den unge mannen återförenas med flickan och resten av stammen.
Låter det bekant? Såklart det gör, det är ju storyn i Disney's Pocahontas. Temat är lika gammalt som berättarkonsten och Pocahontas var långtifrån först att berätta den men likheterna mellan den filmen och Hollywoods senaste hype Avatar är slående och jämförelsen har gjorts av många. Jag har egenhändigt utnämnt Avatar till årets mest överskattade film trots att den hade premiär förra året eftersom jag redan nu säkert kan säga att ingen annan film kommer att komma i närheten av den uppmärksamhet och hutlöst höga betyg som recensenter en masse har tilldelat den.
Om man skall försöka vara rättvis så är Avatar inte en dålig film, James Cameron är en mästare inom Sci-Fi- och den episka genren så vem bättre än att regissera en episk science fiction film, men det är en film byggd på en uttjatad story och med fler klichéer än ett helt tryckeri. Under filmens första tjugo minuter presenteras De Goda (en kvinna, en kvinna till, en svart man och en nörd), De Onda (genomgående vita medelålders män ledda av en otäck marinsoldat) och såklart den som skall omvändas (Jake Sully, ung, vit soldat med handikapp). En kort stund senare får vi även bekanta oss med planetens ursprungsbefolkning, Na'vierna, som lever sitt semifredliga liv i harmoni och samklang med den fluorescerande naturen och får förklarat för oss att det är omoraliskt att försvara sitt eget liv när dåligt datoranimerade vildhundar anfaller.
Resten av filmen är lika förutsägbar som Mona Sahlin i en riksdagsdebatt, Sully skickas in för att infiltrera Na'vierna, kärar ner sig i hövdingens dotter, inser att (de andra) människornas närvaro är ett hot mot de ädla Na'vierna, bla bla bla, intrig, bla bla bla, människorna anfaller, bla bla bla, Jake Sully leder Na'verna till seger över de onda människorna som, efter att hämnd utkrävts, får återvända hem till Jorden och Sully får stanna kvar i sin avatar.
Så, vad är det med filmen som gör att den höjs till skyarna inte bara av kritiker utan även publiken världen över? Det vanligaste svaret brukar i slutänden bli: CGI. OK, inte just termen CGI (computer generated imagery) utan det mer generella ”specialeffekter” men sak samma. ”Det är så snygga effekter, man kan inte se skillnad på vad som är datoranimerat och vad som är verkligt, det bästa som någonsin gjorts). Storyn då? ”Storyn ja, den, ja, du vet, pojke-träffar-flicka-och-räddar-världen, men effekterna alltså, datoreffekterna är så otroligt snygga, det går inte att skilja på verklighet och effekter”.
Ja, effekterna är väldigt bra, utan tvekan blad de bästa jag någonsin sett. De är så bra att man oftast inte tänker på dem utan accepterar det man ser vilket är ett högt betyg men man kan inte bygga en film runt effekterna och låta manus spela andrafiol för då blir resultatet i bästa fall som Avatar, en hyfsat meningslös film som kommer att glömmas bort så fort det kommer en med bättre effekter vilket, som vi alla vet, det kommer att göra (minns Sagan om Ringen). Och när jag ändå är inne på specialeffekter och CGI, var det verkligen nödvändigt att göra precis alla växter och de flesta djur fluorescerande? Allvarligt, vad tänkte Art Directorn på? Pandora (som planeten så påhittigt heter) ser ut som en blandning mellan eurodisco och sunkig bordell där varenda objekt inom synhåll lyser och har sig. Visst, det utspelar sig inte på Jorden men rovdjur som lyser som en discokula kommer att ha rätt svårt att jaga och eventuella byten som leker fyrar blir föremål för jägarnas odelade uppmärksamhet. Man skall kanske inte hänga upp sig alldeles för mycket på biologiska märkligheter när man tittar på sci-fi så jag tänker inte raljera över hästarna med sex ben (sex! Jag menar, varför? Det ser bara dumt ut och för tankarna till Jules Verne och inte på ett bra sätt) men det här är så påträngande att man inte kan annat än att irriteras av det.
Sammanfattning: Avatar är en klichékavalkad inslagen i, bitvis, den bästa CGI jag har sett. Här och där dyker det upp djur som inte ser trovärdiga ut och utseendemässigt undrar jag ibland vad de rökte på innan de kreativa sessionerna. 2 timmar och 40 minuter flöt på utan att jag kollade på klockan, tempot i filmen är jämt och lagom högt men här och där finns jättemissar i klippningen vilket får mig att undra hur lång en Director's Cut skulle bli. En typisk ”se den och glöm den” film.
När: Januari 2010
Betyg: 2 (+)
En ung man anländer i den ”Nya Världen” för att utvinna dess resurser under ledning av en elak kommendör som ogillar urinvånarna. Väl där träffar den unge mannen en flicka som visar sig vara dotter till hövdingen för den lokala stammen. Flickan misstror den ungen mannen först men efter att ha fått ett tecken från andevärlden accepterar hon honom och börjar lära honom sitt folks språk, traditioner och visar honom hur manlever nära naturen, något som han och hans folk sedan länge glömt. Nybyggarna, som av någon anledning hatar urinvånarna, planerar att angripa och utrota dem och den unge mannen får skulden för detta av stammen som tänker avrätta honom. Just som han skall dödas dyker nybyggarna upp, det blir lite fajting och till sist besegras nybyggarna, den elake kommendören får vad han enligt Hollywood förtjänar och den unge mannen återförenas med flickan och resten av stammen.
Låter det bekant? Såklart det gör, det är ju storyn i Disney's Pocahontas. Temat är lika gammalt som berättarkonsten och Pocahontas var långtifrån först att berätta den men likheterna mellan den filmen och Hollywoods senaste hype Avatar är slående och jämförelsen har gjorts av många. Jag har egenhändigt utnämnt Avatar till årets mest överskattade film trots att den hade premiär förra året eftersom jag redan nu säkert kan säga att ingen annan film kommer att komma i närheten av den uppmärksamhet och hutlöst höga betyg som recensenter en masse har tilldelat den.
Om man skall försöka vara rättvis så är Avatar inte en dålig film, James Cameron är en mästare inom Sci-Fi- och den episka genren så vem bättre än att regissera en episk science fiction film, men det är en film byggd på en uttjatad story och med fler klichéer än ett helt tryckeri. Under filmens första tjugo minuter presenteras De Goda (en kvinna, en kvinna till, en svart man och en nörd), De Onda (genomgående vita medelålders män ledda av en otäck marinsoldat) och såklart den som skall omvändas (Jake Sully, ung, vit soldat med handikapp). En kort stund senare får vi även bekanta oss med planetens ursprungsbefolkning, Na'vierna, som lever sitt semifredliga liv i harmoni och samklang med den fluorescerande naturen och får förklarat för oss att det är omoraliskt att försvara sitt eget liv när dåligt datoranimerade vildhundar anfaller.
Resten av filmen är lika förutsägbar som Mona Sahlin i en riksdagsdebatt, Sully skickas in för att infiltrera Na'vierna, kärar ner sig i hövdingens dotter, inser att (de andra) människornas närvaro är ett hot mot de ädla Na'vierna, bla bla bla, intrig, bla bla bla, människorna anfaller, bla bla bla, Jake Sully leder Na'verna till seger över de onda människorna som, efter att hämnd utkrävts, får återvända hem till Jorden och Sully får stanna kvar i sin avatar.
Så, vad är det med filmen som gör att den höjs till skyarna inte bara av kritiker utan även publiken världen över? Det vanligaste svaret brukar i slutänden bli: CGI. OK, inte just termen CGI (computer generated imagery) utan det mer generella ”specialeffekter” men sak samma. ”Det är så snygga effekter, man kan inte se skillnad på vad som är datoranimerat och vad som är verkligt, det bästa som någonsin gjorts). Storyn då? ”Storyn ja, den, ja, du vet, pojke-träffar-flicka-och-räddar-världen, men effekterna alltså, datoreffekterna är så otroligt snygga, det går inte att skilja på verklighet och effekter”.
Ja, effekterna är väldigt bra, utan tvekan blad de bästa jag någonsin sett. De är så bra att man oftast inte tänker på dem utan accepterar det man ser vilket är ett högt betyg men man kan inte bygga en film runt effekterna och låta manus spela andrafiol för då blir resultatet i bästa fall som Avatar, en hyfsat meningslös film som kommer att glömmas bort så fort det kommer en med bättre effekter vilket, som vi alla vet, det kommer att göra (minns Sagan om Ringen). Och när jag ändå är inne på specialeffekter och CGI, var det verkligen nödvändigt att göra precis alla växter och de flesta djur fluorescerande? Allvarligt, vad tänkte Art Directorn på? Pandora (som planeten så påhittigt heter) ser ut som en blandning mellan eurodisco och sunkig bordell där varenda objekt inom synhåll lyser och har sig. Visst, det utspelar sig inte på Jorden men rovdjur som lyser som en discokula kommer att ha rätt svårt att jaga och eventuella byten som leker fyrar blir föremål för jägarnas odelade uppmärksamhet. Man skall kanske inte hänga upp sig alldeles för mycket på biologiska märkligheter när man tittar på sci-fi så jag tänker inte raljera över hästarna med sex ben (sex! Jag menar, varför? Det ser bara dumt ut och för tankarna till Jules Verne och inte på ett bra sätt) men det här är så påträngande att man inte kan annat än att irriteras av det.
Sammanfattning: Avatar är en klichékavalkad inslagen i, bitvis, den bästa CGI jag har sett. Här och där dyker det upp djur som inte ser trovärdiga ut och utseendemässigt undrar jag ibland vad de rökte på innan de kreativa sessionerna. 2 timmar och 40 minuter flöt på utan att jag kollade på klockan, tempot i filmen är jämt och lagom högt men här och där finns jättemissar i klippningen vilket får mig att undra hur lång en Director's Cut skulle bli. En typisk ”se den och glöm den” film.
söndag 3 januari 2010
Nertid och annat
Jag har drabbats av oförutsett datorelände och ligger därför nere under obestämd tid. Förhoppningsvis kommer den igång igen snart men med datorer kan man aldrig veta.
Er recensent
Er recensent
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)