Paddy’s Bar & Restaurang

Vad: Paddy’s Bar & Restaurang
Var: Lejonpassagen, Malmö
När: Torsdag kväll
Betyg: 2

Efter katastrofen på T.G.I Friday’s var jag pigg på att prova något bättre vilket i och för sig inte innebär mer än att besöka vilken pizzeria som helst men jag ville ha en ordentlig restaurangupplevelse och följaktligen föll lotten på Paddy’s Bar & Restaurang eller kort och gott Paddy’s. En torsdag kväll strax innan nio anlände jag så, blev anvisad ett bort och slog mig ner för att granska menyn som vid första anblick utlovade en symfoni av smak och välbehag. Efter en lagom lång stund dök så servitrisen upp och tog beställning på fördrink, för mig blev det en halv pint Newcastle Brown Ale; en ganska lätt öl men med en fyllighet långt bortom det svenska blasket. Till förrätt bestämde jag mig för kalvcarpaccio med parmesan, olivolja och citron, huvudrätten skulle bestå av grillad ryggbiff med murkelsås och en pint Guiness och som mensa secunda valde jag mascarpone- och limecrème med chokladtryffel och bär samt ett glas Bristol Cream sherry och en espresso.

Förrätten var precis lika smakfull och njutbar som menyn lovade; citron, parmesan och carpaccio är en väldigt trevlig kombination och ölen rundade av fint. Vin är väl kanske mer ”rätt” om man skall vara fin i kanten (och det skall man ju, är det inte irriterande varje gång en finnig nittonåring skall leka connoisseur, fjantar runt med flaskan och skall instruera hur korken skall luktas på och vinets färg bedömas alltmedan deras mest avancerade alkoholrelaterade övningar ännu inte sträckt sig bortom Pripps Blå och bränne) men ett lagom mörkt öl sitter precis lika bra. Detta var dock det sista njutbara med måltiden.

Redan när jag beställde huvudrätten noterade jag hur servitrisen inte frågade hur köttet skulle tillagas men det anstår inte Er recensent att påverka mätningen utan serveringen fick fortgå med detta i gott minne. När så väl köttet serverades visade det sig till min förtvivlan och bestörtning att köttet inte var well done, det var very badly done. Jag är inget fan av genomstekt kött, det skall vara så nära rått det går att komma men i Sverige är det tyvärr så att inte ens om man beställer en blodig biff är den mer än aningen rosa. Det här köttet var genomstekt, hade inte en tillstymmelse till rosa nyans någonstans och var nära nog oätligt hade det inte varit för murkelsåsen som lyckades ge någon form av smak annat än bränt. Värre ändå, och jag trodde inte att det kunde bli mycket sämre, på ena kanten hängde en bit brosk som kocken missat att skära bort. För att göra intrycket ännu lite sämre missade servitrisen att servera min Guinness tillsammans med maten utan dök upp en stund senare. Hela poängen med att beställa ölen ”till maten” var att få den samtidigt, inte en halvtimme senare. Det tillhörande klyftpotatisen var torr, aningen smaklös och sanslöst översaltad med okrossat flingsalt så halva tiden gick åt till att skrapa bort excessen för att inte dö av uttorkning på fläcken.

Ungefär mitt in i huvudrätten fick jag syn på vad som troligen var jourhavande kock på stället: en sjavig, orakad typ som hasade genom matsalen med en bitter syn i ansiktet och en sur fimp i mungipan, muttrandes för sig själv. Matens kvalité upphörde genast att förvåna. Att den ens var ätlig var snarare en överraskning, likaså frånvaron av fimpar eller prillor.

Efterrätten, mascarpone- och limecrèmen med chokladtryffel och bär, var tack och lov inte lika horribel som försöket till huvudrätt jag nyss haft det tvivelaktiga nöjet att pressa förbi min gom, men jordgubbar i november är inte en bra idé någonstans alls så varför inte ha något säsongsbetonat istället för den uttjatade klyschan om jordgubbar och choklad? Men visst, efter att ha sett hur en fin bit kött kan misshandlas så svårt var det inte oväntat att köket höll sig med djupfrysta jordgubbar som tinades in en mikrovågsugn vid behov. Även denna gång lyckades serveringspersonalen klåpa sig, min hett efterlängtade espresso uteblev och jag var faktiskt tvungen att påminna om den för att inte behöva punga ut för något jag inte nyttjat. Kanske hade det varit lika bra för espresso bör inte göras på pulvermix och ljummet vatten om man tänker ta trettio kronor för det.

Sammanfattning:
En pub som serverar pubmat men försöker ge intrycket av att hålla en betydligt högre standard än vanliga gatukök inte minst i prislistan. Om man lägger en restaurang i de dyra områdena måste man av förklarliga skäl ta bra betalt men i så fall skall kvalitén följa efter. Jag skulle bara rekommendera stället till folk jag tycker rätt illa om och som förtjänar att bli blåsta på pengar och en trevlig kväll.

T.G.I Friday's

Vad: T.G.I Friday's
Var: Lilla Torg, Malmö
När: Fredag lunch
Betyg: 2 (-)

Låt mig börja med att poängtera en sak som gäller alla restaurangbesök: Maten är bara halva upplevelsen och knappt det. Atmosfären bidrar men det är framförallt servicen som utgör en stor del av det sammanfattade intrycket när en måltid intages och servicen på T.G.I Friday’s är som på så många andra ställen runt om i Sverige: någonstans mellan dålig och sämst. Halvtaskig mat kan vägas upp av bra service men det spelar ingen roll hur bra maten är om servicen är dålig. Att bli ignorerad, bortglömd, få vänta orimligt länge eller blir snorkigt bemött av en finnig nittonåring som inte kan uttala ”Grand Cru” ordentligt gör Er recensent på dåligt humör och tvärsänker eventuellt höga betyg. Jag inbillar mig inte att det är speciellt lätt att arbeta som kypare, man skall vara uppmärksam, ha bra överblick, ordningssinne och ett bra minne för detaljer och dessutom kunna hantera folk vilket är varför man troligen inte skall timanställa en hel gymnasieklass och hoppas på det bästa vilket verkar vara idén hos T.G.I Friday’s Malmörestaurang. Men jag går händelserna i förväg.

Vi, mitt bordssällskap och jag, anlände strax innan kl.13 i den smått överdimensionerade restaurangen vars arkitekt eller i varje fall tillförordnade inredningsdesigner troligen ansåg att entréer är för mesar varför det får plats ungefär tre och en halv gäst innanför dörrarna, övriga får vänta utanför vilket är sådär kul när det blåser novemberstorm kryddat med grovbetong och armeringsjärn. Väl inne fick vi ett ögonblick att insupa den genuina miljön av träpaneler, läderfåtöljer, Tiffanylampor, mässing och polkagrisrandiga kypare innan vi blev anvisade ett bord av kypare #1 som sedan fullständigt glömde bort vår existens. Lunchmenyn var ungefär det som kunde väntas: hamburgare, revbensspjäll, grillade kycklingmackor och en ensam sallad för att ge ett sken av att även vända sig till de hysteriskt nyttiga vilket är direkt löjeväckande eftersom det är lika troligt att den salladsintresserade skulle besöka McDonalds som att gå hit men ändå plus i kanten för försöket. Efter att ha studerat menyn ingående och ägnat en kort stund åt småprat började man så undra var alla kypare tagit vägen. Inte för att det verkade vara någon brist på personal men alla sprang de runt och såg oerhört upptagna ut och ägnade inte minsta blick åt vårt håll, hade man varit fräck nog att påkalla uppmärksamhet misstänker jag att man fått en genomträngande blick till svar samt förklarat att ”det här är inte mitt bord” levererat med myndig stämma. Först efter en god stund dök det upp en ung kvinna (kypare #2) som helt glömt sin polkagrisuniform och istället hade en bred rem om halsen med nycklar, passerkort och personsökare (ok, det där sista var en gissning från min sida) som skramlade runt och signalerade att hon var en mycket viktig och upptagen person, troligen någon sorts assisterande skiftchef som fått hoppa in när ordinarie blivit sjuk eller bara var för bakfull för att orka jobba.

Hur som helst tog hon upp vår beställning, serverade vår dryck, försvann och sågs aldrig mer. Ytterligare en lång stund passerade innan kypare #3 serverade vår mat vilket var det sista vi såg av honom och vi kunde hugga in på våra hamburgare. Som jag skrev innan är maten inte hela upplevelsen men det är en stor del av den och maten på T.G.I Friday’s är inte mer än glorifierad snabbmat till överpris och tredubbel väntetid vilket är en annan sak som är verkligen usel med stället. Pommes fritesen var säkerligen friterad på plats men inköpt från Svensk Snabbmat eller någon annan grossist, inte tillverkad av på plats från grunden med skalad potatis som blir skuren i grova bitar, friterad och lätt saltad som man vill få den tillagad på en restaurang som i alla fall borde försöka särskilja sig från resten av burgarhaken. Hamburgarens enda plus var att salladen (lök och tomat inräknat) var fräsch och gav ett intryck av att ha köps samma dag, sköljts och skurits upp bara någon timme innan precis som man vill ha det. Brödet var det inget större fel på, jag är ett stort fan av sesamfrön på vilket dessa bröd saknade men det är smällar man får ta, men det var definitivt Pågens eller något annat industriellt bageri som stått för tillverkningen, inte köket. Kanske inte något att hetsa upp sig över men inte något plus i kanten heller. Köttet var avskyvärt rätt igenom, formpressad köttfärs som djupfrysts och sedan stekts upp, tunt och eländigt och det är kanske kärnan i problemet med T.G.I Friday’s: man har satsat på att skapa ett genuint intryck men det är bara en svag patina. När jag går ut på restaurang för att äta hamburgare vill jag ha något annat än McDonaldsskräp, jag vill ha hamburgare som gjorts på plats av köttfärs, lök, mjöl och ägg och som sedan grillats, inte Svensk Snabbmat och tio minuter i stekpannan. Det är därför jag betalar hundra kronor mer, inte för att det är kul eller för att bli tvungen att stå ut med snorkiga skiftchefer.

För att verkligen cementera betyget tog det såklart en bra stund innan någon förbipasserande kypare ansåg sig ha tillräckligt mycket tid för att komma med notan. När jag inte trodde upplevelsen kunde bli sämre inträffade ytterligare något som får mig att misstänka att det lokala franchisets anställningsprocess vad gäller kyparna gått ut på att helt enkelt plocka in nyss uppsagda kassörskor från det lokala Lidl som nyss gått botten upp: kypare #4 som tar upp betalningen tar helt sonika med sig mitt ID-kort till kassaapparaten för att fylla i personnummer på kvittot. Jag är fortfarande lite förvånad att jag fick tillbaka både det och mitt kreditkort men det gäller väl att hålla koll på räkningarna de kommande månaderna.

Sammanfattning:

Ett vulgäramerikanskt ställe som troligen kommer att gå i konkurs fortare än serveringspersonalen lär sig stava till ”kollektivavtal”. Dyrt, dålig service och mat som inte nämnvärt skiljer sig från McDonalds är inte rätt recept när man placerar en restaurang stor som en halv fotbollsplan på Lilla Torg och fyller den med tjattrande mandriller som är mer intresserade av att öva på sina viktiga miner än av gästerna.